26/09/2026
På den lilla, lilla restaurangen i den sista hamnen på kanten av världen innan det fasta bergets granit möter oceanerna, där ställde de kvarvarande tappra av årets unga personal minsann till med fest denna sista fredag sent i september.
Då vi samtliga var rörande överens om att det där med spätta och remoulade är något vi lade bakom oss redan i augusti, fylldes köket för ovanlighetens skull av mexikanskt långkok, doftandes rökt chili, spiskummin och koriander och (naturligtvis) platsgräddade majstortillas.
-Så väldigt långt från den gamla vanliga maten (och kanske just därför så himla gott!) , allt medan en flink servitris skakade espresso martinis, någon fixade te och någon annan dukade upp ett långbord med de olika rutiga dukarna och, med kanske som en sista gest åt sommaren som var, dignande av med mer eller mindre äkta blomster.
Samt öl.
Sommaren 26 var såklart samtalsämnet för kvällen; skratten, stressen, situationerna, vardagen, det som inte hörde till vardagen, tröttheten, stunderna med det perfekta flytet, och kanske den där gången med en tår vid diskbänken och ett tyst löfte om att aldrig mer någonsin jobba på restaurang igen i livet..
Men denna septemberkväll, då Timbaktu som omväxling ljöd i högtalarna istället för den vanliga bluesen, när fullmånen steg och Mölles svaga ljus glittrade i den svarta oceanen, och vi bröt upp för kvällen sade vi bara:
”Vi ses snart igen”,
nog sammantaget allra mest lyckliga över att livet förde oss samman på just den platsen denna sommar, och framförallt :
Att vi fick träffa alla er tusentals gäster.
Den unga personalen försvann stjärnögt mot fortsatt utekväll i helsingborg och ytterligare en sommar har lagts till historien.
Stort, stort tack alla!
Hej så länge!
❤️
