Cássandra Winther - Föräldraskap i fokus

07/10/2026

En påminnelse om att det forfarande finns mycket att kämpa för när en familj med två pappor får utstå hat som detta.

05/10/2026

”Allt är inte fantastiskt, mamma. Världen är inte en så jävla bra plats!”

Jag kastar mig över fjärrkontrollen i en reklampaus när bilder på hungrande barn plötsligt skakar om vår trygga tillvaro. Min avsikt är att värna min gosses lilla själ, men han hävdar (i versaler och med svordomar) att han ”behöver se för att förstå världen!”. Precis som jag själv gjorde som barn. Trots att det stundtals gjorde mig fullständigt lamslagen av rädsla, oro och vanmakt så ville jag förstå.

Jag minns de där inslagen i reklampauserna så väl. Liksom tidningsrubrikerna, nyhetsinslagen, faktaböckerna i skolan och skönlitteraturen som skildrade en mörk verklighet. Tillsammans utgjorde källorna ett pussel som jag började lägga över världen. Bit för bit.

Som förälder är det svårt att hitta balansen och göra avvägningar kring vad som är lämpligt respektive olämpligt i den där förståelsen av världen. Svårt att avgöra vad som är nödvändigt och onödigt. Hur mycket orkar en liten människa ta in? Och hur kan ett barns rätt till information och kunskap om sin samtid, vår historia och vår framtid bejakas? Det finns givetvis lika många svar på detta som det finns nyfikna små ungar.

Min 9-årings kunskspshunger är, liksom alla andra fantastiska barns, själva källan till allt gott. För i de utforskande frågorna om exempelvis orättvisor och ojämlikhet, och i viljan att finna någon form av begripligt i detta har vi ett guldläge att ge näring åt det som bygger vårt samhälle från grunden. Vi bidrar till deras bildning och kunskapsbank för livet, till förmågan att ta olika perspektiv och kanske också till förståelse för vikten av att ständiga vidga sina vyer.

Genom att möta deras utmanande frågor och erkänna de problem som existerar rakt framför våra ögon visar vi på solidariteten, empati och medmänsklighet. Vi lär dem det där med att ”se världen från någon annans kulle”, som det vackert brukar beskrivas.

Låt oss fortsätta gå upp för de där kullarna tillsammans med våra barn. Upp för kullarna som känns lagom just där och då. Kanske en bit upp, men inte hela vägen om barnet inte har åldern och mognaden inne. Peka på höjderna. Visa på att det finns olika verkligheter och att de, konstigt nog, existerar samtidigt.

En trygg pojke i en soffa och hungrande barn på en soptipp. Fjärrkontrollens pausknapp kan inte förändra världen, men samtalen vi har med våra barn i de där stunderna har faktiskt potential att göra det.

22/09/2026

”Knu**a din mamma”
”Jävla h*ra”
”Hon är en fi**a!”

När våra barn börjar skolan kommer de hem med rim, addition och kreativa alster. Så småningom levererar de också könsord och andra spännande ”fångster” vid köksbordet eller i passagerarsätet. Min känsla är att det låter värre nu än när min äldsta gick i lågstadiet, och ibland blir jag ärligt talat stum när jag hör vad barn i min närhet möter i sin vardag. Grovt är bara förnamnet och orden kommer från såväl pojkar till föräldrar som aldrig syns till, som från ordentliga flickor i välbeställda områden där familjers yta signalerar att föräldrarna har full koll på läget.

Kanske ska jag efter denna ilskna inledning börja med att klargöra att jag uppmuntrar nyfikenhet och utforskande av språket. Min förvåning över språkbruket är alltså inte något ”det var bättre förr”-tjat, utan min bestämda uppfattning är att barn lär sig genom att testa sig fram. Jag får inte nervösa sammanbrott när mina barn svär, och någon burk för straffavgifter skulle knappast löna sig hemma hos oss (jag hade fyllt den på en eftermiddag). Min ribba är hög.

Genom åren har mina barn (kanske just därför?) kommit hem med otaliga frågor om ord och uttryck. Eftersom jag inte är särskilt försiktig med att prata klarspråk om kroppen, relationer, s*x och andra ämnen som orden ofta berör, har jag också försökt svara ärligt och begripligt, utifrån deras ålder och mognad. Min ambition har dessutom varit att ligga steget före - tex med hjälp av bilderböcker med tecknade kroppar i olika former och berättelser om kroppslig integritet, eller dokumentärer som visar resan från spermie till färdigbakad bebis. För att ge mina ungar kunskap, avdramatisera och visa att dörren står på glänt till sådant som kan kännas laddat och svårt att prata om.

Jag förstår att den som själv tycker att det är svårt att prata om s*xualitet och andra laddade frågor kan känna sig obekväm när orden plötsligt dyker upp. Kanske känns det till och med lättare att avfärda frågan, byta ämne eller säga att ”sådana ord säger vi inte”. Många vuxna, har jag förstått, känner sig inte ens trygga med att lyfta frågor om s*x i sin parrelation. I relation till ditt barn har du dock inte råd att vara tyst och passiv. För om du inte pratar, kommer någon annan att göra det. Och ju längre du väntar, desto större är risken att du inte längre är den självklara personen barnet vänder sig till när det dyker upp frågor om kroppen, s*x, relationer och allt det andra som följer med att växa upp.

Så, vem ska berätta vad ”knu**a” betyder för ditt barn om inte du gör det? Vem ska förklara vad en ”fi**a” är? Eller vad porr är?

Google? TikTok? YouTube?

Ett tips: Vänta inte! 🫶

20/09/2026

16/09/2026

Föräldrar som inte ser detta program med sina barn förlorar en semestervecka 2027!

Skämt å sido. Se avsnittet själv och välj sedan ut vad ditt barn kan se utifrån ålder och mognad. Mycket mycket viktigt! ♥️

05/09/2026

Visst händer det att min son söker min blick när han trycker in bollen i målet, men oftast är jag helt oviktig. Det han söker är kompisarnas händer, för att få göra high five i sitt glädjerus och njuta av att vara en del av ett lag. Av att få höra till. Av att få bidra till lagets framgång. Det är hans lag, hans match. Inte min.

Alldeles för ofta verkar vuxna dock tro att barnens idrottsmiljöer är deras egen scen. I sin mest extrema form beskriver de sina barns plats i en fotbollsakademi som att ha en ”Ferrari på uppfarten” (se rapport av Johan R. Norberg, Centrum för idrottsforskning). Barnet blir en statussymbol, något att sätta på det egna CV:t.

Vuxnas sammanblandning med barnets prestationer märks inte bara inom akademier och elitsatsningar, utan också på de gropiga planerna inom breddidrotten. Från sidan av planen syns inte bara stolthet när barnet lyckas, utan också besvikelse (i form av minspel, gester och frustrerade instruktioner) när det inte går som tänkt. Konsekvensen blir inte sällan att barnens egna upplevelser och prestationer tas ifrån dem. Som om de spelar för att leverera något till den vuxna vid sidlinjen, i stället för att få vara i sitt eget utforskande, lärande och växande.

Min bestämda uppfattning är att barn ska slippa bära det ansvaret. De ska inte behöva scanna av, tolka eller förhålla sig till vuxnas känslor från sidlinjen. Eller ha som yttersta mål att deras föräldrar ska vara nöjda med matchen.

Om vi vuxna i stället söker bekräftelse, gemenskap och framgång i våra egna sammanhang, där vi kan fira segrar, klappa jämnåriga lagkamrater på axeln och känna stolthet över våra egna prestationer, ger vi barnen friheten att växa och utvecklas.

Vi har den stora ynnesten att få stå bredvid och följa våra barns resa inom idrotten. Att få se dem glädjas, kämpa, misslyckas, lyckas och växa på sina egna villkor. Det är deras resa och vår uppgift är att finnas där.

27/07/2026

Det är fantastiskt att kunna ge sina barn upplevelser som en stugsemester, utlandsresa, hotellvistelse eller en dag på ett nöjesfält. I jakten på de där större upplevelserna får vi dock inte missa de små betydelsefulla vardagliga situationerna. Alla små sekvenser som tillsammans utgör våra barns barndom.

När ett barn i min närhet var på besök och längtade efter sin mamma bad jag henne måla en bild av någon roligt som hon har hittat på tillsammans med sin mamma. Hon målade inte ett flygplan. Inga häftiga karuseller eller vidsträckta stränder. Hon målade en bild där hon och mamma går till Dollarstore. Ett stort hjärta och två personer som håller varandra i handen.

Tänk att något till synes simpelt, som lätt passerar som ingenting, är så betydelsefullt att det dyker upp som första bild inuti ett barn som längtar efter sin mamma. ♥️

25/07/2026

Semestertid = högsäsong för skilsmässor!

När den inrutade vardagens distraktioner försvinner och tiden flyter runt under ledigheten hittar vi varandra lättare. På gott och ont. Vissa par söker med ljus och lykta efter varandra men lyckas inte hitta ett ”vi”. Kanske är det för mycket som är olikt mellan dem, kanske saknas driv och vilja att väcka liv i det som somnat. Eller så är relationen rent destruktiv och ohälsosam. För många blir sommaren helt enkelt en smärtsam påminnelse om att relationen är dödsdömd. En insikt om att hjärtat längtar ut.

Något vi inte pratar om lika mycket som skilsmässostatistiken är dock att sommaren också är en tid då många par väljer varandra igen. Det blir ett kärt återseende och en påminnelse om allt som finns kvar. En möjlighet att vända och vrida. Kanske gå ner i vissa viktiga frågor tillsammans. Älta det som varit, men också drömma om det som ligger framför. Tid för intimitet, tid att upptäcka nya sidor hos varandra och ställa nyfikna frågor.

Sommaren ger oss också tid att vara med oss själva och våra egna tankar. Tid att fylla på vår energi, så att vi också orkar investera i våra parrelationer. Tid att reflektera över vår tillvaro. Vad kan jag göra för att leva nära mig själv? Vad kan min partner bidra med, och vad bör jag inte lägga på honom eller henne att förverkliga? Semestern ger oss en möjlighet att bestämma en gemensam riktning framåt för vår relation. Att prata om det som skaver, men också om det som fortfarande bär.

Om vi inte har frågat vår partner tidigare under året är det kanske en av de vackraste frågorna vi kan ställa: Vill du fortfarande vara gift med mig? Följt av följdfrågor som vad det är som gör att vi vill vara gifta, vad vi önskar göra tillsammans eller vad var det som gjorde att vi föll för varandra från första början. Dyk ner i alla anledningar till att ni fortfarande lyckas hitta varandra om och om igen!

15/07/2026

Hur har vi det i denna fantastiska sommartid? Spridda skurar av ljuvligt och jävligt för de flesta, skulle jag tro. ☀️

Idag hade jag och min yngsta till exempel en otroligt givande diskussion när våra viljor krockade:

12/07/2026

Den utmattade fotbollsspelaren som har kämpat sig igenom 90 minuter plus en intensiv förlängning lutar sig mot den stora vikingens axel. Vikingen med det blonda svallet, vars namn är på allas våra läppar, drar honom till sig mitt ute på den fullsatta arenan. Handen kupas över munnen när några ord utbyts och leenden sprider sig över deras ansikten. Det är varmt, kärleksfullt och rörande. Ett lag vann, det andra förlorade, men mitt på planen står två vänner: Jude Bellingham och Erling Braut Haaland.

Som mamma till en fotbollstokig son är scenerna efter gårdagens match som balsam för en själ som annars ständigt försöker värja sig mot det motsatta. Mot det tuffa, ruffa och hårda manlighetsideal som tar plats inom fotbollen. Den mogna manlighet som vid flera tillfällen har uppvisats under mästerskapet, även om det också har förekommit en del av det andra, är det jag önskar att pojkar får se.

Män som härbärgerar sina känslor, går därifrån när konflikter uppstår i stället för att dras dit likt flugor till skit, och som på andra sätt visar en sund manlighet. En manlighet som rymmer både muskler och kramar. Som visar imponerande maxlöpningar, brutalt hårda skott och den manliga kroppens evolutionära styrkor. De som vi, som förespråkar andra ideal än grottmannens, inte sällan (och ofta felaktigt) antas vilja förneka, men i själva verket vill översätta för att vara mer funktionell här och nu.

Jag vill att alla pojkar ska få se att allting ryms i samma bild. Av att vara en man. Att det inte behöver vara det ena eller det andra, utan att dagens manlighetskostym rymmer både det stora och starka och det sårbara. Som mamma kan jag inte göra det själv. En ensam pappa kan inte heller det, även om han är man. Detta är en kollektiv insats, där förebildernas vägvisning slår högt. Den slår igenom på skolgården, på fotbollsträningarna och i matcherna, men också i alla andra miljöer där pojkar formas till män. Inflytandet är enormt!

Det är naivt att tro att denna text skulle nå huvudpersonerna i fråga. Men om den mot all förmodan gör det, tack. Tack för den framtid ni visar våra pojkar, de som lever med bollen vid fötterna, kopierar era målgester och stolt bär era namn på sina ryggar.