23/10/2026
Ni undrar kanske över hur det går med boken om Norrehus? Eller ni kanske bara avfärdade den som "ett projekt som aldrig kommer att bli något av"
Men projektet är i högsta grad levande och det är något alldeles speciellt med att få väcka historien till liv.
Arbetet med romanen om Norrehus fortsätter. Och det som en gång började som en nyfikenhet på husets historia håller nu på att växa till en roman som ser ut att bli drygt 500 sidor lång, och ändå har vi bara behandlat tiden mellan 1892-1915.
Men det mest fascinerande är inte hur mycket jag skriver. Det är vad som händer under tiden.
Just nu befinner jag mig, åtminstone i tanken, i Klippan för drygt hundra år sedan.
Jag får följa hur läderfabrikens nya kontorsbyggnad växer fram, hur industrin utvecklas och hur ett litet samhälle förändras av människorna som lever och verkar där.
Och det är nästan svindlande ibland.
Människor som från början bara var namn i gamla handlingar, fotografier och kyrkböcker börjar få liv. De får personligheter, drömmar, ambitioner och bekymmer. De blir människor av kött och blod.
Egon Hönig är kanske det tydligaste exemplet.
Hur lär man egentligen känna en människa som levde för över hundra år sedan?
Det går förstås inte att veta vad han tänkte och kände.
Men genom att lägga pussel med brev, tidningsartiklar, protokoll, fotografier och dokumenterade händelser börjar en personlighet framträda.
Man ser vilka beslut han fattade. Vad han kämpade för. Hur han agerade när omständigheterna förändrades. Ibland upptäcker man motsägelser. Ibland ett mönster som inte alls var tydligt från början.
Jag har helt omvärderat flera av de personer som satt sitt avtryck i Norrehus historia genom att jag har - helt enkelt lärt känna dom bättre. Fått de till att leva igen.
Och så börjar frågorna komma.
Vad drev honom? Vad betydde framgången för honom? Hur påverkades hans liv av människorna omkring honom? Och vad hände när verkligheten inte längre motsvarade förväntningarna?
Det är någonstans där, i mötet mellan det vi faktiskt vet och det vi med kunskap om tiden kan föreställa oss, som romanen växer fram.
Historiska fakta bildar grunden. Fantasin ger berättelsen liv, och sen sätts allt in i den tid de levde och sätts i relation till omvärlden, närmiljön och tidens mönster.
Det ger mig möjlighet att kliva in i rum som inte längre finns, lyssna till samtal som ingen skrev ned och följa människor genom en tid som på många sätt känns avlägsen, men som samtidigt ligger förvånansvärt nära oss.
För det handlar också om något större.
Om hur Klippan växte fram. Om industrin, människorna och de beslut som formade samhället. Om hur deras liv, arbete och framtidsdrömmar faktiskt bidrog till den värld vi lever i idag.
Och mitt i allt detta står Norrehus. Huset som har sett människorna komma och gå, upplevt deras glädje och sorger och burit deras hemligheter vidare genom generationerna.
I romanen får huset självt vara med och berätta. Det låter kanske lite väl new age-aktigt, men vänta och se. Hon har mycket att förtälja.
Jag vet ännu inte exakt hur många sidor det blir när allt är färdigt. Men jag vet att det inte blir en traditionell historiebok. Det blir betydligt mer levande än så.
Det blir en roman om människor. Om kärlek, ambitioner, framgångar, konflikter och förluster. Om en tid som försvunnit, men vars spår fortfarande finns överallt omkring oss.
Jag hävdar ju med en dåres envishet att - om vi ska förstå den tid vi lever i måste vi veta hur tiden bakåt är med och formar dagens samhälle.
Och kanske är det just det som fascinerar mig allra mest.
Att historien inte längre känns som något som hände för länge sedan.
Den känns plötsligt alldeles levande. Påtaglig.
De bilder jag bifogar till inlägget är i min värld allra högst levande.
Jag hör hur bygget har framskridit, jag ser Egon gå omkring med ritningarna som jag såg för någon vecka sedan på Näringslivsarkivet, jag känner lukten av nytt ekträ, ny målarfärg när jag går in i kontorsbyggnaden. Jag ser hornen på väggen och hör hur telefonen ringer..
I detta nu ska jag påbörja kapitel 31.
Vi är bara precis i inledningen på 1916. Jag har skrivit 126 704 st ord redan i historien om Norrehus. Nu ska jag vidare... Det är nu den riktigt intressanta tiden börjar..
Du är högtidligen inbjuden att närvara vid den högtidliga invigningen av den nybyggda kontorsbyggnaden på Klippans Chromläderfabrik 8 januari 1916. Högtidsdräkt anbefalles. Det bjuds på caviar och ch*****ne.
Arbetsinstruktioner inför kapitlet lyder:
Kapitel 31 – Invigningen, 8 januari
Den nya kontorsbyggnaden invigs. Egon befinner sig på en professionell höjdpunkt. Elis, aktieägare, personal och affärskretsar ger liv åt miljön. Greta kan närvara om vi väljer att dramatisera hennes besök, men hennes närvaro är inte belagd.
Bilder:
Blomgrens arkiv och Skånskt Näringslivsarkiv
